Det finns de som talar om civilisationernas krig och ser ett kommande världskrig mellan det kristna väst och den muslimska världen. I verkligheten, som har visat sig med attentatet mot Charlie Hebdo, står vi inför ett civilisationens krig. Bilden av att tillhöra den goda sidan i kampen mot det onda är en stark bild som anammas av så väl den extrema högern, radikala muslimer och den grupp som i brist på annat kan kallas de politiskt korrekta.
Charlie Hebdo var ingen snäll tidning, det var inte deras jobb. Svenska politiker som ytterst är ansvariga för att vi har de lagar vi har bör kanske fundera över varför de demonstrerar för en tidning som kanske inte skulle kunna ges ut här. Charlie Hebdo hade inget emot att ge sig på minoriteter när det behövdes, för även den svaga sidan kan ha fel. Deras mål var inte enbart att reta upp muslimer, lika ofta, om inte mer, häcklade de xenofobiska högerpolitiker livrädda för allt som har med muslimer att göra.
Som den före detta chefredaktören för Charlie Hebdo, Philippe Val, förklarat så vägrade man se muslimer som ociviliserade och mindre vetande. På samma sätt som man förväntade sig att politiker ska kunna hantera smädelse förväntade man sig att de olika religionerna ska kunna göra det på ett civiliserat sätt. Förväntar man sig inte det säger man att det finns en skillnad mellan västerländsk civilisation och den muslimska världen. Det är samma analys som görs av extremistiska islamister och av den extrema högern.
På Charlie Hebdo visste man att man retade många och man hoppades att de skulle svara på ett civiliserat sätt, arga brev till redaktionen, skaka på huvudet och sluta läsa tidningen, eller kanske inte bli uppretade alls. Men man visste också att man levde under hot från de barbarer som ogillar civilisation och låter våldet tala. Nu verkar det ha varit muslimska barbarer som begick terrordådet mot tidningsredaktionen men det hade inte varit mindre skrämmande om det varit högerextremister eller buddister, för det var ett barbariskt dåd.
För Charlie Hebdo var civiliserade muslimer igen anledning till oro, det var barbariet som döda dem, oförmågan att vara osams på ett civiliserat sätt. Denna oförmåga att vara osams på ett civiliserat sätt är vanligt förekommande även bland de som förespråkar den goda tryckfriheten där man inte förolämpar och förargar människor. Men det är få som vill prata om det. För det är lätt att ta avstånd från rasisterna som hatar muslimer och från fanatikerna som mördar för sin tro, men vem vill ta avstånd från det goda?
När man säger att vissa teckningar inte bör publiceras för de retar upp muslimer gör man samma uppdelning i västerländsk civilisation och den muslimska världen som islamisterna själva och de högerextrema partierna. Det är nästan lite rasistiskt. En del verkar anse att tryckfrihet är ett västerländskt påhitt som vi inte kan tvinga på den muslimska kulturen. Det är som att säga att vissa mänskliga rättigheter inte gäller för judar för de kan inte hantera dem.
Men det är givetvis inte så vi ser det, och jag säger 'vi' för jag tycker själv att man inte ska förolämpa och håna människor. Vad vi gör är att skydda människor från sådant de inte borde behöva höra, sådant som är osant, generaliserande och förolämpande. Vad vi behöver förstå är att tryckfriheten inte handlar om vad man bör säga utan om vad man kan säga. Det är inte vackert, för det finns många saker som man ska kunna säga utan att riskera att dödas för det. Men det är där skiljelinjen går mellan barbariet och civilisationen. Är det med makt eller med ord som striderna förs? Vi kan gömma oss bakom sådant som att ”med yttrandefrihet följer ansvar”, vilket som slagord är ett rejält avsteg från ”jag avskyr dina åsikter men är beredd att dö för din rätt att yttra dem”. Men till slut handlar det om vi är beredda att låta även sådant vi avskyr kunna sägas, det är det som är yttrandefrihet. Den kan verka oviktig men vill man leva i en upplysningens värld är den omistlig.
Vi har den inom vetenskapen, där det är argumenten som ska övertyga, inte böckerna de kommer från eller personerna som säger dem. Vi försöker ha den i samhället i stort, även om den kan vara obehaglig. Vi har yttrandefriheten för att oavsett vad en person säger så är det bättre att möta det med goda argument än ett förbud. Vi har den för att vi tror på alla människors rätt att förstå och bidra till diskussionen, även om de inte kan. Vi har yttrandefriheten för att inte göra skillnad mellan katoliken, muslimen, juden, buddisten och ateisten, de ska alla kunna säga vad de tycker, för ett jämt spelfält är det enda rättvisa. Vi har yttrandefriheten för att kunna säga åt alla idioter att de har fel och någon gång kanske inse att det är inte de utan vi som har det. För i ett upplyst samhälle är vi inte rädd för att ha fel för det är så vi lär oss saker.
Vad som är minst lika allvarligt är att när grundläggande principer skjuts till bakgrunden så slutar vi se den viktiga gränsdragningen. Vi ser de kategorier som islamisterna och högerextremisterna vill att vi ska se istället för skiljelinjen mellan civilisation och barbari. Det är inte civilisationernas krig som vi har framför oss utan civilisationens krig mot barbariet eller om man så vill: upplysningens krig mot l'obscurantisme. Franska media har varit duktiga på att betona att man är i en kamp mot de som inte vill ha ett fritt utbyte av tankar och idéer. Det känns som om många andra är fast i fokusera på vilken religion eller kultur en person tillhör. Det är inte fruktsamt i längden att fokusera på aspekter som egentligen är sekundära till om en person kan vara en del av ett civiliserat samtal och leva i ett civiliserat samhälle även om man har ett gott syfte.
Charlie Hebdo gav sig gärna på de som sa korkade saker, de sa säkert korkade saker själva, men de krävde aldrig att någon skulle hindras från att använda sin yttrandefrihet oavsett om det var islamisterna som till slut dödade så många av dem, eller rasister i Front National. Deras humor kan ha varit rå och otrevlig men de förde upplysningens arv vidare genom att inte hålla något för heligt för att kritiseras.
P.S.
Ja, jag vet att både tryckfriheten och yttrandefriheten har sina begränsningar och behöver ha dem. Själv skulle jag föredra att se att deras begränsningar var baserade på tre saker, förbud mot hot, en förtalslagstiftningen där sanningen övertrumfar ekonomiska resurser och ett hinder för att sprida sådant som tillkommit genom brott så som barnpornografi.
P.P.S
En sak till, det var inte Voltaire som sa ”Jag avskyr dina åsikter men är beredd att dö för din rätt att yttra dem”. Det finns i alla fall inga belägg för att han sagt det även om det sammanfattar hans inställning rätt bra.
P.P.P.S
Intervju med Philippe Val, en française: https://www.facebook.com/video.php?v=10152703065049151
Friday, 9 January 2015
Subscribe to:
Posts (Atom)
